Janie Söderberg är född i Bretagne i Frankrike.
Från 1950-talets mitt fram till mitten av 1960-talet bodde hon mitt i konstens Paris och umgicks med poeter och konstnärer. Hon befann sig då i surrealisternas kretsar, där fortfarande några poeter och konstnärer möttes kring André Breton medan andra befann sig i andra grupperingar.

Ja, fram till slutet av 1960-talet levde faktiskt denna konströrelse kvar och hade en ganska stor betydelse för det kulturella och intellektuella livet. Janie Söderberg skrev på den tiden poesi.
Strax efter hon flyttat till Lund började hon måla och gick under en tid på Forums grafikskola i Malmö.

Redan i hennes poesi fanns det surrealistiska och när hon nu började måla kände man inflytandet från surrealismen också i hennes bildkonst. Hos henne har denna påverkan kommit framför allt från Wifredo Lam och Roberto Matta – två konstnärer med sitt ursprung i Latinamerika.

Hos båda dessa mer abstrakt arbetande konstnärer ligger det figurativa i bakgrund. De arbetar med formelement, där vi hos Wifredo Lam möter en magisk och poetisk värld. Hos Matta tar formelementen gestalt i en erotisk och vegetativ värld präglad av science-fiction.

I Janie Söderbergs konst möter vi många element och former, som upplevs som organsiska, där det inte finns några gränser för liv och växande. Där växandet sker både i ljuset och mörkret.

Det gröna blir en emblematisk färg, som kan bära ljuset. Om inte ljuset är där, som i den tropiska regnskogen, lever det ändå i det alggröna, palmgröna och det lianskuggiga brungröna. ”Tullnären” Henri Rousseau var aldrig i ekvatorns överbeväxta värld, med den inspirerade ändå honom till fantastiska exotiska visioner och till dessa avlägsna platser har Janie Söderberg också bara rest i det imaginära. Under tre decennier har hon arbetat intensivt i sin ateljé i Lund. Hennes utställningar har varit få, med den största presentationen på Borås Konstmuseum 1997.

I hennes måleri har skönheten inga begränsningar. Här kan inälvorna fladdra för vinden och åskan slå ner bland nektarsugande insikter. Kaoset omfamnar blommorna. Vad är det för strukturer i denna värld som bär smärtan samtidigt som kärleken? Där finns den hängande arkitekturen som bär de älskande.

Där finns fåglarna vi inte ser, men vars sång vi igenkänner. Upplevelsen tycks ske genom alla sinnen. De stora havsdjupen med grönt, blått och turkos är färger som vi tar in när vi simmar. Genom vattnet, som tränger in och penetrerar ögongloben. Och här i vattnet, livmodersvattnet sjönk solen djupt. Insekter, ormar och blommor i det havande vattnet, där kanske något ändå föds.

Och mitt i allt - de ömma fingertopparna som trycker öronsnäckan till tystnad.
Text: Elisabeth Haglund
museichef Skissernas museum, Lund

...........................................................................

Janie Varades Söderberg kom för cirka 40 år sedan från Frankrike till Sverige och därmed från lyriken till måleriet. Hon var nämligen tvungen att hitta ett universellt språk för att kunna upprätthålla en konstnärlig kommunikation med omvärlden.
måleriet
Titlarna är i varierande grad litterära; en målning heter t ex » J L Borges labyrint « och en titel som »De omöjliga mötenas tid« kan i sammanhanget uppfattas som en hyllning till Lautréamont och surreaistledaren Breton, medan hälsningarna tills Fuentes, Brel samt den brasilanske samhälls-kritikern och modernisten Jorge Amado talar sitt entydiga språk.

De egenartade dukarna talar ett annat och är synnerligen svåröversatt. En mystik med kvinnliga förtecken möter vad jag, med den danske diktaren Strunges ord, vill kalla en organisk tuturism.
Text: Clemens Altgård

»Hon försöker finna ett utryck för det som vanligtvis inte går att uttrycka med ord. Hennes bildspråk är både dekoartivt, skrämmande och fantasieggande«
Karin Berndtsson-Engström